Mötet
Så, nu har vi varit på mötet.
Det gick väl som vi hade tänkt oss egentligen. Jag fick mycket riktigt mens 2 dagar för tidigt för att få börja denna månaden... Så tråkigt. Annars hade i fått börja direkt, men nu får vi vänta dryga 3 veckor innan det blir dags. Aja, det går väl snabbt. Får vi hoppas. Men jag vet ju sanningen. Tiden går lååångsamt när man så intensivt väntar.
I vilket fall som, så kom vi dit för tid vid 10.30 och väntade på läkaren. Min mage var lite orolig och bubblig, vilket den gärna blir när jag är nervös eller förväntasfull. Det försvann direkt efter mötet, rätt så intressant det där faktiskt. Men mötet ja. Vi fick ytterliggare en ny läkare denna gången, jag hade ju hoppats på den kvinnliga vi hade senast för hon var så trevlig, men det gör inte så mycket. Han här var bra också. Inte för att jag kommer ihåg vad han heter, men det spelar mindre roll just nu.
Han började i vart fall gå igenom vår historik snabbt och dubbelkollade så att allt stämde. Sen gick han över mannens spermaresultat, och konstigt nog tyckte han inte alls att det var lika allvarligt som de två andra läkarna vi var hos senast gjorde. Så han avskrev faktiskt ICSI, vilket varit på tapeten tidigare, och förklarade att det blir standard-IVF för oss. Antagligen. Om det skulle vara så att ICSI passar bättre med de spermierna som valts ut när det är dags för befruktning så gör dem det, så det är inte hugget i sten och kan ändras in i sista sekund, så det känns bra. Men ändå lite fundersam hur det kan skilja så mellan läkarnas bedömnigar. Han t.o.m. avskrev "manlig faktor" och skrev oss som "oförklarligt barnlösa". Hmm, märkligt. Sen ändrade han sig och skrev en parantes under och nämnde eventuell manlig faktor. Aja, de vet ju vad dem gör.
Vi hade tydligen "normala" förutsättningar, och för att bara köra insemination ska man ha "perfekta", så det är jag i vart fall glad att det inte blev, eftersom det så tydligt stått på våra journaler att "ej lämplig för insemination, ICSI rekommenderas". Men som sagt, de vet ju vad de gör. Och finns ju inga garantier ändå. Han gav oss dock lite förhoppning med att det såg lovande ut. Allt hos mig såg normalt ut, och mannens spermier skulle nokk klara uppgiften fint, så han ville ju såklart inte lova oss något, men han hade höga förhoppningar i vart fall. Så det känns roligt. Vi satt ju och läste informationsbladen igen i väntrummet, och det är rätt deprimerande att det bara är 30% som lyckas på första IVF-försöket, och efter tre försök har enbart 70% lyckats. Läkaren förklarade dock att det är siffror där man måste ta med i beräkningen att de behandlar allt från såna som oss, där inget större fel hittas, till de med genetiska åkommor, sjukdomar, steriliseringar och de som är 10 år äldre och redan har försämrad chans. Så det känns ju rimligt liksom. Men såklart kan han ju inte lämna några garantier, och det förstår vi.
Efter genomgången av alla provresultaten gjordes det en VUL på mig och allt såg bra ut.