Brygganiblekinge.blogg.se

Har inte skrivit på ett tag nu. Tankarna har liksom lugnat ner sig på något sätt sen vi fick reda på att vi nog inte kommer lyckas utan IVF. Jag har liksom accepterat det och slutat hoppas varje månad. I vart fall hoppas man inte lika intensivt som förut. Nu är det mer väntan till att sätta igång som är jobbig. Som nu till exempel...

 

Nu har vi ju då äntligen varit på alla möten och blivit informerade om vår behandlingsplan och allt möljligt. Så nu väntar man (för en gångs skull) på att mensen ska sätta igång, så att vi kan börja med sprutorna. Tror du då att mensen kommer när den ska?? Nej men det är väl klart den inte gör, och inte har jag några känningar på att den är på gång heller. Tyckte ju dock jag hade pms-humör förra veckan, men nu har jag inga symptom alls. Inga ömma bröst, ingen kinkighet, ingenting. Man blir ju halvt galen av att den ska dumma sig. Så jag hoppas i vart fall jag vaknar med någon känsla att den är på gång imorgon istället. För nu vill vi börja!

 

MEN, det var egentligen inte min mens vara eller ikke vara som jag skulle prata om, utan känslorna när man är "ofrivilligt/oförklarligt barnlös". På något sätt så har frågan om hur lång tid det tog för någon att bli gravid blivit naturlig för mig. Sen är det såklart en personlig fråga, och jag frågar inte vem som helst, men själva undringen finns ju där. För på något sätt så vill man få bekräftelse att det är lte synd om en, . Förutom om det är så att den andre försökt längre, och då får man istället finna sig i att vara ödmjuk och se det som att det kan ta mycket längre tid också. Eller inte alls...någonsin. Den tanken smyger sig på ibland. Att ALDRIG lyckas. Man får rysningar av att tänka på det, och det är ingen tanke jag lägger mycket vikt på i detta skedet, utan för oss så är det IVF som gäller. Skulle det sen inte fungera efter x antal försök, då får man börja fördjupa sig i tankarna hur man vill gå vidare mot att förhoppningsvis bli föräldrar på de alternativa sätten. För föräldrar vill vi bli. 

 

Men i vilket fall som. En del säger ju att det tog såååå lång tid att bli gravida. Frågar man dem då så säger de "ja, asså det tog väl en 3-4 månader i vart fall, jättejobbigt var det!" Inombords förstår man dem, samtidigt som man tänker "testa och försöka 2 år till och inget händer..." Andra låter nästan som de är besvikna på att det gick så snabbt. Typ som att "så fuskigt, nu fick vi knappt gå och hoppas och längta någonting.." - de säger ju inte det rakt ut på det sättet, men ibland får jag den känslan. Hur som helst så är jag glad över de som lyckats, hur kort eller lång tid det än tog. Slutresultatet är ju det samma, och jag tror helt ärligt på att barnet är precis lika efterlängtat och älskat vare sig föräldrarna fick vänta 1 månad eller 2 år. Sen kanske dem som lyckas direkt tar det mer för givet. Det är ju något man har fått lära sig att tänka till om. Vi som försöker lite längre än snittet inser nog hur lyckligt lottade de är som lyckas bli gravida snabbt. För efter varje månad som går och inget händer blir rösten på axeln som säger att "ni kan kanske inte få några barn" allt tydligare. Om man då lyckas de första månaderna hinner man kanske höra en viskning om det men man tar inte det riktigt på allvar, och sen när man lyckas bli gravid så tja, det gick ju!

 

Vad som jag tycker är jobbigt är dock när man läser på forum, eller pratar med vänner som tycker att de som klagar när det tog 4 månader ska hålla tyst, för det är faktsikt ingen tid alls att vänta på att bli gravid. Jag kan tänka så ibland också, men jag vet ju bättre egentligen. 

Jag skulle nog säga att det alltid är jobbigt. Det första halvåret kom tårarna när mensen dök upp, livet var orättvist och allt var emot en. Gud så nere man kunde vara dem dagarna. Inget jag önskar någon.

Samtidigt hade man vetskapen om att inte alla lyckas direkt. Ge det ett år. Efter det året däremot, då började känslan av att "tänk om det inte går" komma. Tydligare och tydligare för varje statistiskt exempel man läste som säger att 80-90% lyckas bli gravida inom ett år. Men där blev ändå någon ljusglimt, för efter ett år kunde man söka hjälp. Vilket vi gjorde.  Lite drygt ett år faktiskt. Det är något jag rekommenderar starkt. Att i vart fall få det kollat, så att förutsättningarna finns där. 

 

När vi fick reda på att vi hade en avvikande manlig faktor så kunde man på något sätt slappna av. Man kunde börja hitta tillbaka lite till en normal vardag. En vardag som inte är fylld med ägglossningstester, sex på bestämda dagar, symptomletande mm. För det är nog det alldagliga livet som tog mest stryk under första året. Man försökte och ville så väldigt gärna att det helt uppslukade all ledig tid. Man hade full koll på sin menscykel, full koll på kroppens förändringar under månaden, och därför också full koll på när något litet, vad som helst, var annorlunda...för vem vet...jag kanske var gravid!?!? Månad in och månad ut. Frustrerande och ledsamt. Tårarna har runnit fler gånger än jag kan räkna, och tankarna på vad man gjort för att förtjäna detta när alla andra runt om en blir gravida titt som tätt är jobbiga att ha. Men dem finns där. Och ärligt talat finns dem där ibland fortfarande. 

Men jag skulle ändå säga att jag blev mer, mycket mer, besviken första året än vad jag blivit andra året vi har försökt bli gravida. Och jag tror till fullo att man kan lida lika mycket av att inte lyckas efter 4-5 månader som efter ett år. Hjärnan blir utarbetad och sliten av att leva mellan hopp och förtvivlan månad efter månad. 

Samlivet blir också slitet av att finnas till enbart för förökning. För så blev det. Att ha lite myspys spontant fanns liksom inte. Nej nej, det var runt ägglossning, eller skulle det var varannan dag, eller var det var tredje?, för att få den ultimata chansen till att lyckas. Olika varianter, olika rekommendationer testades månad efter månad.

Inte kul alls.

 

Efter vi gjort vår utredning så är det snarare väntan på att få sätta igång behandlingen som är jobbig. Det är en annan sorts jobbig väntan. Men den är enklare att klara av. Nu vet man liksom att det tar ungefär så här lång tid tills det mötet, sen är det så många veckor till den saken händer, och sen är det ytterliggare några veckor där, osv. Jobbig väntan, men en medveten väntan liksom. Jag får schemat levererat på ett annat sätt. Så det är inget man går och gråter över liksom, utan det är mer frustrerande att tiden inte kan gå snabbare ibland.

 

Men nu står vi ju här, i väntan på mensen, så att vi kan börja med min spruta på dag 2. OCh helt plötsligt kommer andra tankar fram. Tänk om vi skulle lyckas nu sista månaden innan IVF:en? Då hade jag ju blivit lite skamset besviken... För nu har man börjat se fram emot äggplock och att få se det befruktade ägget föras in i livmodern och allt vad det är. Jag menar, hur många vet egentligen exakt ner på minuten, eller sekunden till och med, när de blev gravida? Det är ju rätt häftigt faktiskt. Så när man kommit över sorgen över att man inte lyckats själva med att bli gravida fram till nu, så har jag börjat glädjas åt äventyret som IVF:en ger oss. Man får reda på så mycket om hur hela befruktningsprocessen fungerar och får se allt på en skärm, och ja...så himla intressant liksom. Så att bli snuvad på det så här i sista sekunden hade jag ju inte tyckt om...eller jo klart jag hade blivit glad, men du förstår nog vad jag menar :)

 

Nu måste jag göra något annat ett tag i vart fall, var bara tvungen att skriva av mig lite tankar här i min väntan på mensen som alltid annars är punktlig. 

So long.