Brygganiblekinge.blogg.se

Ok, jag måste skriva ner allt innan jag börjar förtränga det lite.

 

Efter äggplocket för drygt 2 veckor sedan var jag väldigt svullen och obekväm i magen. Varje gång jag åt så fick jag ont högt upp i magen, men det brukar jag få ibland eller om jag sitter ner fär länge. Har något konstigt veck precis under revbenen som ger mig de problemen tyvärr. Så jag kopplade ihop det med att magen svullnade efter äggplock och sedan tryckte på uppåt mot mitt ömma veck liksom.

 

Dagen efter skulle man i vart fall ringa in till RMC för att få veta hur befruktningen och natten hade gått för äggen. Jag i min lilla drömvärld hade ju hoppats på en 8-10 bra ägg i vart fall, men fick reda på att det bara var 3 stycken som överlevt natten. Nedslående. 

Embryoåterförandet skulle sedan ske redan dagen efter på torsdagen. 

 

På torsdagen jobbade jag några timmar innan vi hade tid på kliniken klockan 11. Nervöst är bara förnamnet. Så många förhoppningar och så mycket oro. Väl inne gick allt väldigt snabbt. Man fick byta om och sedan hopp i stolen. De frågade hur jag hade mått dagarna efter äggplocket och jag sa att jag hr ont i magen, och de blev lite oroliga för överstimulering då jag tydligen hade legat lite i riskzonen, men vi körde på ändå. Såå skönt.

 

Av sköterskan fick vi dock veta att det nu bara var 2 st embryon (fyrcelliga) kvar, vilket gjorde mig väldigt nervös, men samtidigt är det ju bara ett som behövs! Det som skulle sättas in var bra kvalite och läkaren var positiv. 

Jag var ju såklart nervös inför införandet också, men det kändes verkligen ingenting. När han sa att han var färdig blev jag nästan chockerad eftersom jag legat och väntat på att känna det, så att säga. Vi fick även se en bild på embryot på en skärm - stillbild hur det såg ut innan införandet. Roligt. 

 

När allt var klart fick vi prata lite med läkaren som informerade lite om de kommande veckorna och vad man kunde förvänta sig rent kroppsligt, vad man skulle göra och inte skulle göra, samt vilka symtom man skulle vara vaksam på om det skulle handla om överstimulering. Så nu var vi gravida tills motsatsen bevisats!

 

 

Den första veckan efter införandet gick man lite som på moln. Man var ju faktiskt gravid. Jag visste liksom att inom mig har jag faktiskt ett befruktat ägg, som nu i princip har samma chans att överleva som en vanlig graviditet har. Men man kan ju aldrig veta hur det ska gå, det kanske inte skulle fortsätta dela sig, eller något kromosomfel, eller skulle det inte fästa osv...oro oro oro. Jag hade också väldigt mycket problem med magen. Det gjorde ont när jag åt, när jag satt, när jag stod. Det kom i vågor och var väldigt påträngande. Det var inet så att man bröt ut i storgråt varje gång, men man blev helt klart obekväm. Som stark magknip och typ krampkänningar. Jag ringde in till rmc och frågade om det var normalt och hur länge det skulle hålla på...och de sa mest att det var normalt, men jag skulle hålla koll på vikten och att jag kissade som jag skulle - återigen för att hålla ögonen öppna för överstimulering. Det kan nämligen bli väldigt allvarligt väldigt snabbt.

 

Men dagarna gick, vissa dagar bättre än andra. Magen var svullen som sjutton och det var svårt att dölja det för andra. Framför allt var det jobbigt med att vi hade väldigt många sociala åtagande den första veckan och det var ju helt ok, förutom att det då gjorde välidgt ont att äta och om någon kom emot magen. Brösten var också väldigt svullna och ömma. Samtidigt tog man också progesteron-gel så dessa symtomen var att vänta. Men jobbigt helt enkelt.

 

Förra helgen, en dryg vecka efter återförandet hade magen börjat lägga sig lite, men på lördagen fick jag så fruktansvärt ont efter vi ätit lunch så tårarna kom. Mannen tyckte lite att nu fick det räcka, så vi ringde och fick en tid på den helgöppna vårdcentralen på kvällen. Väl där trodde läkaren att det hade att göra med gallan, och hon skickade oss vidare till akuten. Jag var ju rätt mån om att faktiskt hitta något fel, då det onda var på samma ställe som jag alltid har haft ont i omgångar sedan tonåren, så nu tänkte jag att äääntligen ska jag få reda på varför det är så. Och rädslan för att om magen skulle fortsätta växa och jag hade så ont bara av denna lilla svullnaden gjorde mig kallsvettig. 

När jag undersöktes på akuten kände och klämde hon lite grann, men verkade inte speciellt oroad över något. Det i sig var ju skönt, men jag ville ju veta varför jag har så ont just där. Hon ringde även till gynakuten och rådfrågade med dem,  och tydligen var allt som det skulle, det här var helt normalt. Men jag undrar jag. Något knas med min mage måste det ju liksom vara. I vilket fall som, så åkte vi hem. 

 

Sen på söndagen försvann det magonda och svullnaden la sig lite grann. Skönt. 

På måndagen däremot fick jag som små krampanfall igen, och stannade hemma från jobbet. Trodde ju dessa hade försvunnit (förutom i lördags då) och fick en dålig känsla. Mycket riktigt började jag sen blöda på tisdagen...

Så då var det kört. Jag hade ju det på känn men samtidigt hoppas man hela tiden att magkänslan är fel. 

Det var ju så mycket som hade varit perfekt med timingen av en graviditet nu: julen hade varit perfekt tid att berätta på, jag kunde börja plugga i vår och ändå behålla min sgi, och det skulle bli en mysig sommarbebis.

 

Så ledsen och besviken. Samtidigt satt jag på kurs hela dagen (hade inte jätteont så det gick) och tog nog inte det riktigt till mig. Känns mer som idag, 2 dagar efter, att jag börjt bearbeta det. Det är dock fortfarande inte många tårar som kommit, men jag känner mig väldigt väldigt deppig. Vill inte jobba, vill inte träffa någon och det värsta av allt är att NU har oron börjat komma för att det kanske aldrig kommer fungera. Då vet jag inte vad jag gör. Det är så sjukt jobbigt mentalt i omgångar så man vill bara gå och stänga in sig någonstans en längre tid. Pausa livet och få tänka på något annat. Men det går ju inte. Man måste gå upp varje dag, man måste jobba, man måste träffa folk, man måste spendera tid med vänner och familj med barn osv osv osv. Men just nu känner jag mig väldigt bräcklig.

 

Vad som nu står på schemat framöver är allt hopp till den lille i frysen. Så först måste man invänta nästa mens, och sen efter det väntar man till ägglossning, och då tinar man upp embryot och för in det. Problemet är att man kan inte få reda på om ägget klarar upptiningen förrän samma dag (så klart) vilket gör att man kommer inte kunna veta om det blir något eller inte förrän någon timme innan...och tänk att få ett "nej tyvärr, det överlevde inte" då. Usch usch usch. Så rädd för det. Det är tydligen bara ca 60% chans att de överlever, och det gör ju inte att det känns bättre direkt. De som har fler frysisar har ju möjlighet att tina upp fler, men för vår del har vi bara en chans.

 

Skulle upptiningen inte fungera så måste vi då vänta ytterliggare 2 veckor innan man sedan påbörjar hela behandlingen igen. Väntan är ju så lång, och så jobbig. Vi skulle ju ut och resa i höst, men jag har bara tappat lusten för allt, så vi struntar i det. Samtidigt kanske det kunde vara bra att komma ifrån lite, men just nu känner jag bara att jag har svårt att glädja mig, eller se fram emot, något alls. Och betala massa för en resa som man sedan känner sig "tvingad" på att åka, och sedan inte vara närvarand känns jobbigt.

 

Så vi får se. Nu är det i vart fall 6 veckors väntan till en EVENTUELL ny återföring...en hel evighet.