Brygganiblekinge.blogg.se

Idag är det söndag. Eller enligt klockan är det tydligen tidig måndag. Då är det rimligen bara fyra dagar kvar.

Fyra dagar kvar till Mötet. Mötet med stort M. Mötet som förhoppningsvis ska få våra drömmar om tillökning att slå in. Det ska ta slut på den eviga längtan efter illamående, kräkningar, viktuppgång och allmänt förvirrat hormon-tillstånd, och förhoppningsvis leda till ett kärlekstörstande barn som ska hålla oss vakna hela nätterna tills vi blir utmattade. 

 

Mötet med stort M är för mig just nu allt. Det känns som det ibland i vart fall. Jag tror jag håller på att bli mentalt utmattad ibland av all väntan och oro som följer i detta spel av hopp och förtvivlan. På Mötet ska vi nämligen bli informerade om hur och när vi ska påbörja vår första IVF-behandling. Jag vill att det ska vara torsdag NU.

 

Tänk om vi inte får börja med en gång? Tänk om vi måste vänta i ytterliggare 3 månader för att kön på personer i samma situation ringlar sig allt för lång framför oss. Jag vill ju börja nu. Nu nu nu. Jag vill inte vänta längre. Jag vill ha det korta protokollet och jag vill sätta igång med sprutorna pronto!

Det är enligt informationen för det korta protokollet dag 2-3 i menscykeln man ska börja med sprutorna, och tror ni inte att menshelvetet (som man för en gångs skull ville skulle vara lite sen av FEL anledning) kom idag! Typ 3-4 dagar för tidigt för behandling denna månaden! Vad innebär det då? Jo, hur man än gör blir det minst en månads väntan ändå. Så ja, i drömscenariot kunde vi fått börja spruta på torsdag men verkligheten kom ikapp.

 

Hur hamnade vi här?

Går man inte och skyddar sig hela livet mot en ovälkommen graviditet?

Jag var t.om. så hemsk när jag var yngre att jag tänkte "kan man inte få barn naturligt så är det inte meningen heller". Det var ju inget jag gick och sa till någon, men jag minns tydligt ett program jag såg på tv om folk som försökte med provrörsbefruktning och alla möjliga andra sorters metoder, och då föll mitt tycke åt det hållet.

Så naivt. Så full av okunskap. Och nu står vi här. Med minimal chans till att lyckas själva, på "naturlig" väg.

 

Men chansen finns. Det finns ägg och det finns spermier. De vill bara inte samarbeta. Tydligen är inte spermiernas gps och isbrytare tillräckligt utvecklade så de simmar lite hur som helst, och när de väl kommer fram till ägget kan de inte knacka hål på skalet. Men chansen finns. Det finns de som har det värre. Mycket värre. Man ska inte klaga. Men det är svårt, så svårt, så svårt. Man vill ibland bara skrika, gråta, förbanna något - eller någon, för den orättvisa som vi har råkat ut för. Men andra har det värre. Måste komma ihåg att vara lugn och hålla huvudet kallt. Vi har bra förutsättningar, vi har våra ägg och spermier, vi är unga och relativt nya i de olyckligt barnlösas land, i jämförelse med många andra. 

 

Så därför väljer jag att skriva av mig här, där det är fritt för dig att se mina ord, om du så väljer.

 

Jag tror det kan vara bra för mig. Mannen min stöttar så gott han kan, och pratar när jag vill prata, men han gör det för min skull. Jag kan sitta och prata om allt med IVF i timmar. Stackarn tröttnar efter en kvart. Han har en lite sundare inställning: läkarna vet vad de gör, vi får hålla tummarna och vara tålmodiga helt enkelt. TÅLMODIGA? Ja, asså han har ju inte sagt det rent ut på det sättet, men lite så är det nog. Jag brukar vara rätt bra på att ha tålamod, det är ju hans brist i vanliga fall. Men gällande det här så tar det emot. 

 

Kanske är det för att jag är tjej. Antagligen är det väl så. Mina vänner runt omkring får den ena guldklimpen efter den andra, den ena sötare än den tredje. Jag gläds otroligt med dem, gullar med deras underbara knyten och pratar bebissaker, barnvagnar och barns olika utveckling, och jag gör det med glädje. För jag älskar ju barn. Jag vill bara få känna känslan de berättar om själv.

Jag ler och är ju mestadels så klart genuint glad när jag är med barnen, men inombords bryts jag sakta ner. Det kommer inte så många tårar längre. Det var mest det första året vi försökte. Nu har det gått ett år till. Jag har insett vår situation. Och även om jag inombords vet att det fortfarande finns en chans, så blir jag inte helt förstörd varje månad när mensen kommer, utan är mest likgiltig. Skulle den av någon mirakulös anledning försvinna och jag skulle  behöva gräva fram de gamla graviditetsstickorna som ligger i burken och dammar efter förra årets intensiva testande, så skulle jag mest tro att det var osannolikt och alldeles...förbryllande. Men ja, det har ju inte hänt hittills, och det är ok. Andra har det värre.

Att inte helt och hållet bryta ihop och gräva ner sig i slutet av varje månad är rätt skönt att slippa. Nu är det istället väntan på behandling som tär på mig. 3 månaders väntan här, 3 månader där. Och däremellan berättar först den ena och sedan den andre om deras kommande tillökningar om några månader. Grattis till dem, och bu för oss.

 

Men vi väntar. Tålmodigt.