Föräldraskapets krets
Nu är det bara 2 dagar, snart 1, kvar. Helt plötsligt har jag släppt tankarna kring mötet. Känner mig lite avtrubbad. Känslan man kan få när man ger upp i onödan, något åt det hållet. Jag vet inte. Märklig känsla. Likgiltig,
Ibland är det rätt jobbiga tankar som far runt i huvudet. Kanske har vi svårt att få barn för att vi inte är redo? Kanske har jag inte vad som krävs för att bli en bra förälder. Kanske är det något vi straffas för?
Det är ju så löjligt att börja tänka så, och jag vet att man är orealistisk, men vad sjutton. Hjärnan är en märklig sak.
Jag hoppas vi (den dagen vi förhoppningsvis lyckas) kan bli bra föräldrar. Självklart kommer vi göra fel, tycka olika om många saker, och våndas dagligen över både stora och små saker. Men jag vill i vart fall ha en chans.
Sen är det allas ideer och hjälpsamhet man måste behärska. Den ena tycker si och den andra så. Alla föräldrar har ju olika synpunkter på många frågor, och alla tycker de att de rätt. Och så ska det väl vara. För alla vill väl (förhoppningsvis) sitt barns bästa. Sen finns det väl få saker som passar alla barn, alla är de ju olika. Så även vi.
Det är så lätt att döma. Man ser den ena föräldern göra på ett sätt, och då tänker jag -så ska jag också göra!, sen gåt man förbi nästa och bara undrar vad i hela fridens namn de håller på med, och sen när man kommer till den tredje så är det bara -jaha, ja så kan man ju också göra. Det är så lätt att döma. Både rätt och fel, tycker jag. Vissa fall är ju solklara. Andra inte.
Tror även att man som barnlös gärna vill vara med i barnsvängen och tycka och tänka högt, precis som föräldrarna, men ibland känner jag mig dum. Ibland känns det som att de tittar lite snett på mig och fnyser -för vad ska jag uttala mig om, jag vet ju ingenting om hur det funkar att ha ett barn. Hur man ska vagga det till sömns, mata eller trösta det. Jag bara gissar. Och tänker högt. Jag menar ju inget illa, jag vill mest bara ha olika synpunkter för att någon gång i framtiden kunna ha valmöjligheter på vad jag tror passar vårt föräldraskap bäst.
Förresten läste jag igenm mitt förra inlägg och blev lite ställd. Känner som jag på något sätt klankar ner på "de som har det värre", eller att jag talar nedlåtande/konstigt sympatiskt. Det är inte så jag menar. Jag tror mer att det är mitt sätt att skjuta bort min egen lilla sorg på. Jag vill inte riktigt tillåta mig själv att vara så ledsen som jag egentligen är, och då fungerar det med att tänka på de som har det....värre. För visst är jag ledsen och arg ofta, men just nu är jag mest avtrubbad i väntan på vad som händer på torsdag, och hur allt detta kommer sluta.